Då blir man påmind om saker "bara så där".....

Höll på och letade en text som man kan ha i kort ,om någon ska gifta sig....

Och "sladdade" då in på några helt andra dikter....

Då plötsligt kastades jag tillbaka till där och då.....

Saknaden efter något väldigt kärt...Nått som idag skulle ha gjort att vi oxå blev en familj....

Men vårt öde ville något annat.....

Ibland får jag tankar om hur skulle det ha varit idag? Vad skulle vi ha gjort? Ja frågorna kan vara många,men något svar på dom får vi inte... Inte just nu iallafall....

Tänkte då spara dikten,men gjorde det inte och har funderat på den....

Och nu tror jag att jag har hittat igen den.....

Till hösten är det 2 år sedan,när vi rycktes från hoppet till en förtvivlan..... Och allt krångel runt om som det innebar.... Helt otroligt...Tiden går även om det inte känns så längesen!

Idag skulle du mitt    ha varit ungefär 1,5 år.... Om allt hade gått som vi hade velat....

Det är väl inget som jag tänker på varje dag...Men ibland så ramlar det över en... Hur skulle det ha varit??

Här kommer dikten....

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta att slå.

Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.

jag finns inte bland er,
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så!

Idag/just nu så känns det jobbigt..... Att tänka på hur det har kunnat varit...

För många många år sen så tänkte jag...Tänk om jag oxå mister mitt första barn!?

Det va tankar jag tänkte för jag har "följt" rätt så mycket med olika saker i min mors spår....

Det som hon har drabbats av har även jag drabbats av....

Men man kan ju samtidigt inte tänka så... Det kan ju vara tillfälligheter... Men ändå....

Så för några dagar sen så höll jag på och tänkte på det där..... Och det blev ju faktiskt så.....

Mamma miste sitt första barn... Och det gjorde även jag....